Tuesday, November 11, 2014

Här var det ju tyst

Här blir det inte många ord skrivna märker jag. Upplever skillnaden mellan en depression och utmattning, när jag haft depressioner har det fortfarande varit kul att fotografera och blogga men just nu så finns inte orken till någonting alls. Fotografera stickade grejer kanske är kul, men att ens leta fram kameran är helt oöverstigligt.

Men jag stickar! Litegrann bara och ganska långsamt men ändå. Så någon gång i framtiden lär det komma en bildbomb med massor av färdigstickat :)

Kanske skriver jag lite om helgen snart också. Då var jag i Kalmar på en stickträff, men efter ett dygn blev det bara för mycket och jag fick sätta mig på ett tåg tillbaka till Göteborg istället. Har inte riktigt fattat än vad som ger energi och vad som inte funkar, och att hur trevliga vissa saker än är så går det bara inte.


8 comments:

Annie said...

Jag känner igen det där...När man är riktigt nere och slutkörd så känns också det som normalt sett är något positivt som världens högsta mentala berg att ta sig över... Och det går inte att tvinga fram något... Vad skönt att du i alla fall orkar sticka lite grann - det är inte alltid man ens klarar av handarbete och det är ju riktigt tråkigt... Kramar!

Emma said...

Jag har följt dej lite tyst under ett par år. Vi har lika gamla döttrar och det är intressant att följa någon som är i samma skede av livet.
Har dock haft en lång paus på dyrgt ett halvår och jösses vad ni gått igenom en massa, du och din familj. Jag hoppas ni få den hjälp och stöd ni behvöver.
Du skriver om depression och utmattning. Jag har haft en grym förkylning sedan augusti, med fyra pikar. De sista tog musten ur mig helt och hållet och jag lyckas inte bli frisk. Min läkare börjar tro att det är uttmattningssyndrom som ligger bakom. Det gör mig ledsen och jag vet inte om jag vill det. Jag vet ju att någonting är fel, men vill nog leva i förneklese ett tag till.

frksnupp said...

Vil bare si god bedring, og at du ikke er alene om å møte veggen med små barn, sykdom og lite søvn. Det blir bedre, men det tar tid. Kos deg med strikkingen!

Anonymous said...

Men det är ju Ok att testa om vingarna bär...Kalmar blev för mycket men handarbete går bra på hemmaplan. Endera dan bär dina vingar igen men just nu behöver de vila. Känn ingen press o blogga o fota...vi dina bloggläsare kommer vara kvar. Kraaam Kitty

Emmas dagar said...

Ta hand om dig!

Alma said...

Få verkligen inte dåligt samvete för att du inte bloggar. Vi som följer dig kommer fortsätta göra det även om det blir pauser.

Ta hand om dig och familjen och sträva mot att hitta balansen igen. Ni har haft det extra tufft, så enkelt är det, det tar till sist ut sin rätt...

Anonymous said...

Med utmattningssyndrom är det så att man behöver vila, även från sånt som man tror skall ge energi, eller som normalt ger energi. När du har en riktigt bra dag och tänker att NU orkar jag göra något trevligt, prova att inte ens då göra någonting utan vila lite till, det är faktiskt så att man behöver det, för att till sist, så saktleiga hamna på plus.
Krya på dig.

Anonymous said...

Om du orker kan du kanskje lese litt om spoon theory? Det hjalp på min forståelse av å være gift med en mann med narkolepsi. Jeg synes ikke det er merkelig at du er sliten nå, det er tøft og vanskelig å ha et barn som er sykt over lang tid. Du er alltid på, aldri fri, og så kommer reaksjonen til slutt. Småbarnstiden er tøff i seg selv, helt uten sykdom. Men det går jo over! Og plutselig er livet lettere igjen.